Om bloggandet

Hur i helsike gör hon?? Vem..? Jo, min älskade lilldotra. Hon bloggar varje dag. Flera gånger om dagen.
Hmm.. varför kan inte jag? Finns så mycket jag skulle kunna skriva om, men vadå, ska alla kunna läsa det?? ...och de jag känner...och inte känner...? Vem kan vara intresserad av det? Skriver jag bara för mig själv? Vill jag bara skriva för mig själv?? Ska man utelämna sig på "nätet"?

Jag skriver i lite collegeblock här och där. Lite lösa blad jag kommer åt. Vem ska läsa dom? Bara jag?
Har tänkt att mina barn kommer nog hitta dom när jag är gammal och död. Vill de läsa det då? När de är i 60-års åldern och städar ur mina gömmor...
Men kanske de vill läsa det jag tänker just nu? Vilja verkligen känna mamma nära, så som jag känner min lillfialotta genom hennes blogg.
Har stora amitioner på att skriva en bok någon gång. Kanske, kanske inte tar jag med mina skrivna lösa blad, skrivna i frustration. Vet inte om jag ens orkar läsa eländet själv. Men kanske en dag, på min 80-års höst, skriver jag ned och sammanfattar jag livet som det var. Kanske då.
Men innan dess hoppas jag på att kunna skriva ned livet som det är, just idag.
Precis som Emelie gör. Lättläst, roligt och medkännande. Bara livet i sina vanliga dagar med upp och nedgångar.
Jag både skrattar, blir varm i hjärtat och orolig. Jag älskar att läsa hennes dagliga funderingar, och känner igen mig i så mycket, så mycket. Och jag vill att hon ska skriva. Precis så som hon gör. Utelämnande, härligt och älskvärt. Jag är ju hennes mamma. Och jag älskar det hon skriver.

Den här värken gör mig galen...

Jag är fruktansvärt frustrerad. Förutom den "vanliga fibrovärken" så börjar vänster knä ge upp... Det känns ostabilt, böjer sig bakåt, knakar, knäpper och smäller. Sedan värker det... Kan inte stödja på eländet heller. Höger armbåge strejkar också, så jag måste använda vänster mer och mer. Det värsta är att vänster handen är slut den med. Här fått stopp i karpaltunneln i båda händerna, men vänster domnar värst, så den blir snart opererad.... Vilken arm ska jag använda då? Frustrerad och irriterad är bara förnamnet på hur jag känner för min fiende fibron som flyttat med våld in i min kropp. Nu får det vara bra med det här. 14 år av värk tycker jag mer än väl räcker. Nu tycker jag att du fibron, ska ta och flytta någon annanstans...men jag önskar inte ens min värsta fiende att må så här...(lite kan dom få smaka på i alla fall kanske...)
Sen kan du ta och kravla ned dig i ett träsk, där ingen saknar dig, och framförallt inte jag!